Alex place

… av Leif GW Persson är den första av tre kriminalromaner om mordet på en stadsminister, och boken kom ut redan 2002.

Här snickrar Persson ihop en både trovärdig och intressant upptakt till, liksom genomförandet av, ett mord på en svensk statsminister. Han tar avstamp i andra världskriget, låter spioner byta sida och så en dag faller en amerikansk journalist ut genom fönstret, från femtonde våningen, och spelet kan börja.

Fallet avskrivs som självmord, trots att offrets sko tycks ha trotsat gravitationslagen, då den kommit ner till marken en stund efter dess ägare. Det är först när man hittar ett meddelande i skons ihåliga klack, ett meddelande till Johansson vid stockholmspolisen, som självmordet börjar ifrågasättas. Men då bara av Johansson själv, mannen som nästan kan se runt hörn.

I slutet reder Persson upp trådhärvan och binder också ihop alla lösa trådar, han har gett ett mord på en statsminister en förklaring, en lösning. Men det gick åt en förfärlig massa ord. Alldeles för många faktiskt.

 För det här är en lååång bok … Och trots att jag gillar långa böcker, så är den här dubbelt så lång. Alltså jämfört med sitt egentliga innehåll. Till Perssons försvar måste sägas att han har ett kul språk – karln är helt enkelt rapp i käften, som vi säger där jag bor. Han blandar och ger friskt av allsköns liknelser och allt är skrivet med glimtar i ögonen. Och just hans språk är en stor del av behållningen av boken. Men … lagom är alltid bäst!

Och med en uppsjö av liknelser kan man väl inte lyckas lika bra med alla. ”Bakfull som en örn” och ”Pigg som en ärta” känns lite väl krystat, medan ” Ryssen var som en bakfull björn, när han var på det humöret” fick mig att dra på munnen, liksom flera andra fyndiga uttryck.

Perssons rappa och humoristiska språk, den förhållandevis adverb- och adjektivtäta texten, ger ett raljerande och humoristiskt intryck, vilket får mig tudelad när jag läser boken. Vad vill Persson egentligen säga? Vill han förklara mordet? Vill han ge en nidbild av rättsväsendet? Eller är han bara ute efter att roa i största allmänhet?

Person ger oss mycket inträngande personbeskrivningar. De flesta beskrivs som mer eller mindre råskinn eller idioter, med några få undantag, och här upplevs det humoristiska en aning felplacerat.  

Perssons beskrivning av psykopaten görs på ett lätt raljerande sätt, medan orden i sig visar på en fullständigt känslolös person. Det dubbla budskapet känns inte alls bra och tar udden av beskrivningen.

Persson har, som sagt, en mycket stark – och trevlig! – berättarröst. Det är stockholmsslang, det är kryddigt och bitvis riktigt roligt, och som sagt, det är den som dominerar hela boken. Då och då görs en ansats till att växla från ett allvetande perspektiv till någon av personernas, men ganska snart blandar författaren ihop korten, redogör för även andras tankar och glömmer att ändra berättarrösten. Och som läsare får man ta om ett stycke – för att konstatera att han nog ändå menar … Det hade känts bättre om han varit konsekvent.

Bokens stora minus var den minutiösa kartläggningen av personernas görande och låtande. Till exempel när han redogör för personernas sänggående. Var och en, i korta stycken. Ingen viktig gestaltning, som sedan ledde framåt, utan texten bara fanns där, som om han helt enkelt inte kommit sig för att ta bort dem.

Visst märker man att Persson har en djup brunn av minnen att ösa ur, och det gör han också. Men som tankar och återblickar, mitt i en pågående händelse, blir det tråkigt och tar ner tempot. ”Stoppar upp och täpper till”, som verkmästaren i magen en gång uttryckte det. Även här hade boken vunnit på en ”kill your darling”-expedition.

Som sagt, Persson berättar i allvetande perspektiv, och ”den inre dialogen”, ersätter han ofta med att efter replik lägga till en motstridande tanke, följt av ”tänkte XX, med det sa han inte.” Första gången skrattade jag åt meningen, men mot slutet av boken hade det blivit för mycket. Med råge.

Rätt ofta blir han även övertydlig. Ett ex är:

”En riktig polis skrev inga dikter och själv hade han slutat med sånt redan när han var grabb. Långt innan han blev polis för övrig.”

Den sista meningen är överflödig – en grabb är inte polis… men fyller den ändå en funktion? Man drar onekligen på munnen, och det här är hela boken i ett nötskal: Mycket extrakött på benen, men man ler ändå åt inpassen.

Det dröjde 200 sidor innan jag började engagera mig i boken – men inte mer än att jag knappast kommer att läsa bok nr två och tre i serien. Det är för mycket ord, för lite händelser, i förhållande till alla redogörelserna för de olika personernas göranden och låtande. Personerna känns schablonmässiga – råa och livströtta, och vi har mött dem många gånger förr - men beskrivna med en lättsam knorr som för mig känns fel i största allmänhet.

Dock – den historia som ändå ligger som grund för romanen är både klurig, intressant och beskriven på ett sådant sätt att den ter sig trovärdig.

Hade han stramat upp dödköttet hade den varit lysande!

Betyg: 3 (med ett litet plus för det rappa språket)

… av Kate Morton blev en glad överraskning. En romantisk roman utan kärlek… En bok om att söka sina rötter, om att hitta hem.

Berättelsen tar avstamp på ett skepp på väg till Australien. Året är 1913 och med på båten är en liten flicka. Övergiven och med bara en liten kista med ett par ägodelar som länk till sitt förflutna.

År 2005 dör flickan, som nu är en mycket gammal kvinna. På sin dödsbädd säger hon något om en båt, något om en sagoberätterska. Hennes dotterdotter, Cassandra, hör men förstår inte.  Visst vet hon att mormodern känt sig rotlös – men vem var hon egentligen? Cassandra beslutar sig för att söka sina och mormoderns rötter.

Sökandet för henne till England. Författaren tar oss till London, i slutet av 1800-talet, en lantegendom i Cornwall under 1900-talets början och låter oss följa i mormodern Nells spår, när hon gjorde samma resa 1975 för att försöka hitta sitt ursprung.

Morton skriver bra. Personerna känns äkta, miljöerna bra beskrivna och intrigen håller. Utom på en punkt. Nell har efterlämnat en dagbok över sin resa till England och Cassandra läser den under sin resa – ett sätt att presentera den för läsaren när så är lämpligt. Det funkar skrivtekniskt, men som läsare har jag svårt att tro att inte Cassandra slukade texten så snart hon kom över den. Vad är hon egentligen för människa som kan ta en liten bit i taget – när hon i övrigt är så sugen på att hitta sanningen om sin mormor?

I sinom tid rullas en ohyggligt tragisk berättelse upp. Inget lyckligt slut – men inte heller direkt olyckligt. Bara otäckt realistiskt.

BETYG: 4

… av Linwood Barclay är en studie i överraskningar. Inte minst för bokens huvudperson, David Harwood.

David anser sig vara en lycklig man. Han jobbar som reporter, är gift med en kvinna han älskar och har en fyraårig son. Livet leker när hustrun plötsligt börjar tala om självmord. Två veckor senare försvinner hon från nöjesparken som familjen besöker. Hon är spårlöst borta och David fruktar det värsta. Men när polisen tillkallas och biljetterna, som hans fru köpt via internet, kontrolleras, ser man att bara han och sonen gått in på nöjesparken.  Jan, hans fru tycks aldrig ha varit där, inte ens köpt biljett till sig själv och rätt snart inser David att han inte ens kan bevisa att hon varit vid liv sedan kvällen innan. Ingen mer än sonen kan intyga att hans mamma varit med till nöjesparken – men vem tror på en fyraåring?

David blir ganska snart misstänkt för mord på sin hustru. Ingen tror på det han säger och motvilligt förstår han att någon är ute efter att sätta dit honom. Samtidigt som polisen går igenom hans liv och hans bostad jagas han för sin kännedom om tagande av mutor. Han har en artikel på gång – men vågar han skriva mer om detta. Kommer han ens att få tillfälle till det?

Barclay berättar som vanligt en väl genomtänkt och mycket spännande historia. Boken finns ännu inte översatt till svenska, men mina goda erfarenheter av hans författarskap gjorde det svårt att vänta!

En tät spänningsroman, en bladvändare. En väl använd lässtund!

BETYG: 5

… av Tana French ger intryck av att vara en deckare, men utvecklas efterhand till något annat. Eller kanske något mer. Frank Mackey har inte besökt sin familj eller barndomskvarter på tjugotvå år, inte sedan natten han skulle dra till London med Rosie. De var unga, bara nitton år, och skulle tillsammans skapa sig ett bättre liv. Men Rosie kom aldrig till platsen för deras avtalade möte, och Frank trodde att hon övergivit honom. Ensam begav han sig iväg, och först två decennier senare, när Rosies väska med biljetterna till färjan de skulle åkt med, hittas återvänder Frank. Han är nu polis, har en nioårig dotter och ett havererat äktenskap bakom sig. Han är fast besluten att besöket vid Faitful place, hans barndoms kvarter, skall bli kort, att han aldrig mer ska återvända. Men när även Rosies kropp hittas blir Frank mer och mer involverad i fallet.

Som deckare är den trög. Mycket trög. Men den har en annan dimension. Långsamt låter French oss förstå vilka kedjereaktioner en dålig uppväxtmiljö, svikna förhoppningar och missär kan ställa till med. Och att även ett löst mordfall kan ge en bister eftersmak.

Tyvärr når Tana French inte alls upp till samma nivå som på sin debutroman, Till Skogs. Det här känns bitvis onödigt långdraget, segt och oerhört detaljrikt. Ibland blir det gäspvarning.

Men där finns ett budskap och hon tecknar både trovärdiga och spännande personer.

BETYG: 3

… av Mario Vargas Llosa är denne nobelpristagares senaste bok. Här får vi möta den stygga flickan, hela tiden under olika namn, och den snälle pojken, Ricardo, som också är bokens jag.

Berättelsen börjar i Lima, det är femtiotal och ”Den sommaren blev sagolik”, som Llosa börjar sin roman.

Den stygga flickan, eller den lilla chilenskan Lilly, som han kallar henne i bokens första kapitel är ännu bara femton år, Ricardo som är något år äldre blir kär – ”som en mångalen kalv”. Men Lilly är kallsinnig och hoppet om en romans dör samma eftermiddag som Ricardo beslutat sig för att än en gång be Lilly bli hans flickvän.

Sedan flyttar Ricardo till Europa och historien med honom. Först slår han sig ner i Paris, utbildar sig till tolk och jobbar för UNESCO, vilket för honom till London. Han gör ett nedslag i Tokyo och flyttar sedan tillbaka till Paris. I slutet av berättelsen slår han sig ner i Madrid. Och hela tiden finns hon där, den stygga flickan.

Det här är en bok om gränslös kärlek, lika mycket som en bok om att inte kunna älska. En berättelse om att värdera rikedom högre än mänskliga relationer och om att bli trampad på, gång efter gång utan att förmå sig till att sätta gränser.

Llosa skriver inträngande och detaljerat, men här och var dyker språkliga fel upp, fel som jag tror kan skyllas på översättningen och kanske tidspress i samband med det stora priset. Bristen i beskrivningen ligger också i detaljrikedomen. Llosa tecknar städerna med gatunamn, namn på restauranger och syltor, och för den som är väl förtrogen med miljön kan det säkert tillföra en känsla av trovärdighet, men för mig ger det enbart ett snobbigt intryck och stör rytmen i läsningen. Språkligt flyter det bra, inga långa djuplodningar och tillkrånglade meningar. För det mesta rakt på sak, med andra ord.

Storyn i sig är inte heller ny, liksom den sensmoral man ser lysa igenom. Llosa gör det inte skickligare än någon annan, men tillräckligt för att jag ska läsa hela boken, för att jag ska vilja se hur han tänker sig slutet. Kommer han att bjuda på något nytt?

Dock… jag tror att berättelsen kommer att dröja sig kvar ett slag – så som berättelser om udda personer ofta gör hos mig. Men den är inte tillräckligt unik eller väl berättad för att komma att inta någon särställning.

Jag rekommenderar den ändå. En stunds god förströelse fick jag i alla fall.

BETYG: 4-

… av Marianne Cedervall är en riktig norrländsk skröna. Än en gång får vi möta det lite udda paret, Hervor och Miriam, och den här gången har de återvänt till Hervors hemtrakter, långt upp i norr vid stranden av Torneälven.

”Det blir en svart vinter” säger Hervor sedan man hittat kvarlevorna av ett litet barn i Sundkvists hotells källare. Och inte blir det bättre av att Ralph, en utböling och homosexuell, har ärvt hotellet. Nu ska här bli spa, bygden som håller på att avfolkas, ska snart leva upp. Men ändå är många tveksamma. Och vems pojke är egentligen Ralph, undrar Gerda.

Frågorna hopar sig, liksom fördomarna. Men här finns också värme och eftertänksamhet. Och mot slutet får det mesta sin förklaring.

Visst för det tankarna till ”så som i himmelen”, men Cedervall skriver så varmt och väl så det gör inte så mycket. Med bara några meningar lyckas hon fånga människorna, levande och spännande, och läsningen blir till en fröjd. Gestaltningen av människorna i den lilla byn är så elegant gjort, så bara de gör boken läsvärd.

Några sakfel har smugit sig in, men de kan jag överse med. På det hela taget kan jag rekommendera boken. Den rör om bland våra fördomar. Avlivar vissa av dem – och cementerar andra. Men det är kanske så det måste vara.

BETYG: 4

… - en hantverkares memoarer - av Stephen King är en både humoristisk och intressant bok om just att skriva.

Först berättar han om sitt liv – från barndomens första minnen fram till nästan nutid. Man skrattar gott åt historien om en av barnflickorna och man läser lite extra noga när han slår hål på Hemingways bortförklaringar vad gäller alkoholberoende. Inträngande och uppriktigt berättar han, för att sedan övergå till råd och glada tillrop vad gäller skrivandet.

Men här finns inga grammatiska övningar, inga strikta pekpinnar. Nej, King har en fantastisk inställning till hur man ska låta fantasin flöda, hur tankar om en speciell företeelse kan växa till en hel bok. ”Först skriver du med dörren stängd”, skriver han. Sedan går du igenom texten med dörren öppen.

Alltså – först skriver du för dig. Skriver ur dig berättelsen – allt du vill ha med. Sedan tänker du dig in i läsarens perspektiv och tar bort allt onödigt!

Ett annat råd är att skriva varje dag. Minst 1000 ord – gärna det dubbla. Vad man skriver är underordnat – bara man håller fingrarna igång! Jag gillar verkligen detta!

I slutet av boken ger han ett handfast exempel utifrån en egen text. Strykningar och ändringar i manuset – och man förstår hur han tänkt. Och inser att här finns kunskap att hämta.

En skrivarcoach i bokform – en inspirationskälla för dig som själv skriver, eller försöker skriva. Eller kanske planerar att börja skriva.

Söker du handfasta regler kommer du att bli besviken – men vill du inspireras för att sedan flyga vidare på egna vingar är det här boken för dig!

Dessutom är den bitvis underbart rolig!!

BETYG: 5

... är Linwood Barclays andra roman. Efter en mycket stark debut var mina förväntningar skyhöga – och kanske var det just därför de inte infriades.

I den här romanen handlar det om att vilja göra gott, men att misslyckas. Om att befinna sig på rätt ställe vid fel tillfälle. Eller tvärt om. Och att allt sällan är som det ser ut att vara.

Derek, 17 år, dröjer sig kvar i grannens hus när de åkt iväg på semester – allt för att ha någonstans att vara ifred med sin tjej. Men familjen kommer oväntat tillbaka och från sitt gömställe hör Derek tre skott avlossas. När han flyr från huset förstår han att hans bäste vän, liksom hans familj, är döda.

Polisen hittar inget motiv till brottet, inget vapen och inga ledtrådar. Och tanken att det kanske inte var rätt familj som blev dödad tränger sig allt mer på hos Derek och hans föräldrar. Men frågan kvarstår; varför?

Linwood skriver utmärkt. Berättarjaget, Dereks pappa, lämnar inga skrymslen av sitt inre dolda för läsaren. Inträngande, varmt och ibland omtumlande blir inblicken i en annan människa. Man förstår att livet ibland kan vara en mycket komplicerad historia. Och att allt inte blir alltid som man tänkt sig, vilket kan få förödande konsekvenser. Men den når tyvärr inte riktigt upp till debutromanen – Utan ett ord.

Det här är ingen bladvändare, men väl en mycket bra thriller.

BETYG: 4-

… av Linwood Barclay visade sig vara en riktig bladvändare. Cynthia, 14 år, vaknar en morgon med en redig baksmälla. Spya i papperskorgen och ett dunkelt minne av hur hon släpades hem av en ursinnig far. Hon skäms och beslutar sig för att be om ursäkt. Trött hasar hon sig upp och finner huset tomt. Föräldrar och bror är borta – och de kommer inte heller tillbaka. Tjugofem år senare deltar Cynthia i ett teve-program om ouppklarade brott och några veckor senare börjar konstiga saker hända.

Det är här Linwoods debutroman, men han skriver skickligt och beräknande. Perspektivet är Cynthias makes och nästan varje kapitel avslutas med en clifhanger. Är det möjligt att familjen lever någon annanstans? Eller är det Cynthia som mördat dem och förträngt allt sedan? Man måste läsa vidare för att få veta.

Och är det möjligt att bara försvinna fullständigt och hålla sig borta i tjugofem år. Eller att mörda en hel familj utan att lämna några som helst spår efter sig? Linwood lyckas knyta ihop alla trådarna till sist – utan att det ens känns krystat. Människor kan vara så olika, och där finns så många olika bevekelsegrunder för olika handlingar.

En bok jag kan rekommendera.

BETYG: 4+