Djur ...

... är titeln på Joyce Carol Oates miniroman om Gillian Brauer, tjugo år och hopplöst förälskad i sin lärare.


Historien tar sin början framför en totempåle på Louvren, och Gillian minns tillbaka till hösten 1973 ...

 

Minns när brandlarmet gick, skräcken för mordbrännaren som härjat en tid och alla flickorna på elevhemmet. Alla de som trånade efter Andre Harrow, den karismatiske professorn.

 

Men allt eftersom minnena rullas upp växer en helt absurd historia fram, och håret reser sig på armarna.

 

Som vanligt berättar Oates sin berättelse med stor skicklighet. Inte ett ord för mycket, eller för litet.

Läsvärt!

 

BETYG: 4

 

Vart tog den söta lilla flickan vägen ….


… frågar Åsa Lantz, och samma fråga ställer jag: Vart tog hon vägen, huvudpersonen. Lika dold som på framsidesbilden gäckar hon mig genom boken. Små glimtar, men allt för korta för att jag ens ska känna spänning för hur det ska gå.


Yi, en konstnärligt begåvad flicka, kommer till Sverige redan som fjortonåring. Tidigt händer något förfärligt henne, och nu, sjutton år senare, tänker hon ta revansch och berätta om vad som hände. Arenan är svensk television och metoden en dokumentär i tre delar. När boken börjar har del ett just sänts och Yi går under jorden för att färdigställa del två och tre. Hon misstänker också att hennes liv är hotat, liksom att några vill stoppa sändningen av de återstående delarna till varje pris.


I små, allt för små, bitar låter hon mig ana intrigen. På vägen får vi följa bokens andra huvudperson, divan Viggo som fått i uppdrag av integrationsministern att söka rätt på Yi, en inte helt enkel uppgift eftersom hon inte alltid svarar i telefonen...

Men Viggo är tapper. Ibland åker han på stryk, men repar sig förvånansvärt snabbt och gör nya storverk. Medan han i scenen därefter lider förfärligt över de skador han fått.

Samtidigt får vi veta att Yi lever, och Viggos letande tappar all spänning. Allt känns bara förvirrat.

 

Endast ett tjugotal sidor i slutet av boken lever upp till epitetet "bladvändare", men vad dessa innehåller ska jag inte avslöja.


Kanske har Lisbeth Salander, den lilla kvinnan som slåss mot myndigheterna, fått stå modell för Yi. Men kopian är blek, allt för blek. Visserligen har hon både styrka och intelligens, men författaren förmår inte alls engagera läsaren. Åtminstone inte mig.

Visst skulle boken kunna vara en riktigt bra actionroman, i bästa Larssonanda, men det brister. Ganska rejält, faktiskt. Istället för det rakt avskalade berättandet, där känslor och tankar i stort sett är bortskalade, så försöker Lantz faktiskt berika boken med lite mer. Till priset av spänningen. Eller kanske är det för att personerna inte känns genuina som hela läsupplevelsen blir blaskig och lite tråkig?

 

Även andra små konstigheter dyker upp. Till exempel att Yi endast vågade dyka från klipporna för att hon visste att hon bottnade… Creepy!

 

Men ett nytt uttryck fick jag med mig: Bakfull som en mås… Det har jag aldrig hört förut. Visste inte ens att de drack sprit…

 

Rekommenderar? Nej, faktiskt inte. Sexhundra sidor och det var rätt segt… Språkligt helt okej, lättläst och med bra driv. Men inte spännande! Bara en mycket lågsökt och otrolig intrig…

 

 

BETYG: 2

Dödgrävarens dotter ...


... av Joyce Carol Oates blev en mycket glad överraskning, kanske bland annat för att jag tidigare hört en del negativa omdömen.

 

I första kapitlet låter författaren oss möta Rebecka Schwart, en ung kvinna på hemväg från sitt arbete. Genom hennes tankar får vi lära känna henne, och ganska snart förstår man att hon, trots sin barnsliga glättighet, inte är lycklig.


Bakom henne går en man i panamahatt. En förföljare? Kvinnan vet inte, men hon känner sig rädd. Så vrickar hon sin fot och mannen springer fram till hennes hjälp, presenterar sig som läkare och frågar sedan om hon inte är Hazel Jones.

Denna triviala händelse kommer att genomsyra Rebeckas fortsatta liv, och i slutet av boken få sin mycket obehagliga betydelse.


Oates tecknar ett mycket fint porträtt av en kvinna, från den dag hon föds på ett skepp för tyska immigranter, fram till hennes sista dagar. Rebeckas barndom som dödgrävarens dotter är lika dyster som den kyrkogård hon växer upp på, men den danar henne också till en överlevare. Allt eftersom utvecklas Rebecka, anpassar sig och överlever, överlever skenäktenskapet med en våldsam man och tar sig sedan vidare i livet.Hon inte bara överlever, hon lyckas också till sist leva.

 

Oates kan verkligen ta oss med in i de människor hon skriver om, låter läsaren känna deras allra innersta, och hon lämnar inget åt slumpen. Handlar en person till synes orationellt, så finns där en rationell förklaring. Inget känns krystat eller uppdiktat.

 

Och naturligtvis vill jag rekommendera boken. Inte till dig som gillar spänning, även om den i vissa delar kan vara rätt nervkittlande, utan till dig som tycker om att läsa om människor, som vill förstår drivkrafterna för vårt handlande, för överlenvnaden. Arv eller miljö? Oates ger inga direkta svar, men ställer spännande frågor...


Berättelsen om Rebecka känns så genuin, så personlig och närvarnade att man inte gärna släpper den förrän den är slut.


BETYG: 5