Död joker...

Död joker

skrevs redan 2000 av Anne Holt, en av de norska deckardrottningarna.

Chefsåklagarens hustru hittas död i parets vardagrum. Mannen, som inte anmält dödsfallet förrän en dryg timme efter mordet, hittas apatisk och blodig i vardagsrummet med ett samurajsvärd, det svärd som använts för att halshugga hustrun.
Mannen häktas mot sitt nekande och namnger mördaren. Men hur ska han bli trodd, när mördaren troligtvis begick självmord ett par dagar tidigare?

Intrigen börjar bra, spretar mot mitten - kanske för att öka förvirringen - men tar ihop någorlunda mot slutet. Inga lösa trådar, men somligt kändes lite krystat. Men inte värre än att man kunde godta förklaringarna.

Kriminalkommissarie Hanne Wilhemsen har fått några "amerikanska attribut" - kärv, egensinnig och effektiv. Och naturligtvis med ett nära nog sjätte sinne när det gäller sant och falskt.

Till bokens plus hör sidohandlingarna. Det är inte bara mord och rafflande jakter. Polis, åklagare med flera har ett privatliv och det är Annes starkare sida, det som lyfter den här över en helt medelmåttig och halvtrist deckare.

Språket är utan anmärkningar, men inte heller anmärkningsvärt. Det håller, berättartekninken håller och man måste läsa vidare för att få gåtans lösning.

Men knappast men bok man minns en vecka senare.


BETYG: 4-

"Jag var sju år när jag beslöt mig...

 Busters öron

 … för att döda min mamma. Men jag hann bli sjutton innan beslutet kunde verkställas. Och bara genom den reflektionen har jag redan skrivit ärligare än på länge, faktiskt ärligare än någonsin."


Så börjar Eva sin berättelse i "Busters öron" av Maria Ernestam".

 En bok så olik den förra, Postcars Killers, som man kan komma. Eller åtminstone nästan.

Huvudpersonen Eva får på sin femtiosjätte födelsedag en dagbok av sitt barnbarn. Och under sömnlösa nätter skriver hon medan hon tar oss med på sin livsvandring. Inget är rapp, snabbt eller rafflande. Nej, allt bara "är", precis som livet självt. Men man förstår att hon har en historia att berätta och det är inte vilken historia som helst.

Det här är ingen bok man plöjer igenom. Den här läser man en bit i taget i, sedan tar man till sig. Vi får inblick i Evas barndom och fortsatta liv ur hennes högst personliga synvinkel. Om den är rätt eller fel – ja det ges det inga svar på. Och det kanske är just det som är charmen med boken. Man får tänka själv.

Jag har tidigare läst "Alltid hos dig" av samma författare, och jag känner att jag verkligen gillar hennes sätt att skriva. Men det är inga böcker man läser när man har bråttom, när man sitter på flyget eller bussen.

Den skiljer sig mycket från den bästsäljande litteraturen.


Men ändå har någon gett ut den – och det är jag glad för.


Även vi som vägrar stressa med allt – till och med det vi läser – har något vi kan njuta av här!


BETYG: 5 

 

 

Olycksbådande vykort...


Postcard Killers

handlar Liza Marklunds och James Pattersons senaste deckare om.

Över hundra kapitel på 350 sidor! De superkorta kapitlen gör att man slits med, tänker: bara ett till... och ett till...

En eller flera mördare härjar runt om i Europa. Innan de etablerar sig i en ny stad skickar de ett vykort - varnar och oroar. Hack i häl har de den amerikanske polisen vars dotter blev deras första offer.

Stilen känns igen från de senaste deckarna, t ex Dan Brown och Keppler; mycket händer på kort tid, många mord och mycket råa. (Här gäller inte en "lätt förgiftning" i biblioteket").

Språket är avskalat och effektivt. Ofta börjar meningarna med subjektet och de känslor som beskrivs är oftast ilska och frustration. Samt viss kåthet.

Stilen på boken andas nutid. Lika stressat och summarisk som vi lever. Men det funkar. Man rycks med, man läser. Inget dödkött som stoppar upp och manar till eftertanke.

Action rakt igenom. Då och då, i mycket små portioner får man veta lite om huvudpersonerna. Inga stora porträtt, men väl ett litet passfoto. Och man saknar det inte ens. Av någon märklig anledning läser man bara vidare.

Jag kan varken säga att boken är bra eller dåligt. Den är funktionellt skriven och man läser ...

Språket passar utmärkt till handlingen, till det man vill ha fram med sin text: aktion. Men det är ingen bok jag kommer att minnas.

Ingen bok jag tänker på sedan jag lagt den ifrån mig. Den får mig inte att ställa frågor, inte att tänka vidare. Jag har inte fått något med mig efter läsningen. Men som en stunds förströelse fungerar den utmärkt.

Fast jag borde kanske hellre tagit en promenad eller ett pass på gymet...

Och om man skriver deckare och vill bli publicerad – så tror jag faktiskt man har en hel del att lära här…


BETYG: 3



Det här är den första recensionen jag gör på bloggen. Allteftersom kommer jag att fylla på med fler.
Titta gärna in och kommentera!