Håpas du trifs bra i fengelset…


… av Susanna Alakoski är en roman fylld av ilska och kärlek. Ilskan riktar huvudpersonen Anni mot skola och samhälle och kärleken mot sin bror, Sami.


Barnen växer upp med alkoholiserade föräldrar och Sami börjar tidigt med alkohol och sedan droger. Som genom ett under klarar Anni att hålla sig undan, trots sitt sociala arv och familjehemsplaceringar. Men hon klarar sig inte undan medmissbrukarens bojor. Trots jobb, man och dotter finns hennes tankar alltid kring brodern som lever ett hårt liv. Var? Ja, det vet sällan Anni, men hon hoppas att han lever.


Alakoski skriver på ett mycket personligt sätt. Frustration, stress och ångest gestaltas med låååång meningar, eller korta avhuggna enordssatser. Uppräkningar, tempo och äter uppräkningar får en att känna hur tankarna mal runt i Annis huvud, och det är ganska effektfullt. Dessutom myntar hon hela tiden nya ord; stoppsorg är ett exempel på en avgrundssorg som Anni då och då känner. Men det finns fler uttryck, Alakoski har sin egen stil, sitt eget språk.


Det enda jag reagerar mot är hennes beskrivning av Observationsklass. Sami gick i sådan, i början på åttiotalet, om jag räknat rätt efter andra angivelser i boken. Men jag tror att det fenomenet lades ner tidigare. Och den fantastiska plan och de kriterier för olika åtgärder hon beskriver känns inte höra hemma i sextiotalet, då vi faktiskt hade observationsklasser. Kanske har hon hämtat förebilden från något annat, vad vet jag, men här känner jag att berättelsen haltar.

 

Men hon har en stark skildring, men rycks med och man läser den till slut. Däremot blir hennes uppräkningar, hennes egna språk ibland aningen för mycket. I vissa stycken hade Annis frustration kunnat tonas ner, den hade upplevts starkare av läsaren med en mjukare framtoning.


Dock; en bok väl värd att läsas. Susanna har något att berätta.

 

BETYG: 3+

Kniven i hjärtat ...

Kniven i hjärtat

... av Björn Ranelid är nästa bok till bedömning.

 

Den handlar om David som avtjänar livstids straff för mord på två människor. Vem och kring vilka omständigheter får vi inte veta förrän i slutet av boken, och just den omständigheten fick mig att läsa boken ända till slutet.

 

Ranelid skriver helt utan dialoger. Då och då en replik, ett citat av vad någon sagt, men inte mer. Och så en rad metaforer. Många vackra, men mest många.

 

Ranelid tecknar ett fint porträtt av David och hans son Kasper, som efter åtta år av hat mot sin far börjar besöka honom i fängelset. Ranelid vänder på alla stenar i en människas inre, och man får själv tillfälle att ställa sig frågor kring vad som är ont och gott, falskt och sant. Och skillnaden mellan kärlek och hat. Han visar att en människa är långt mer komplex än den yta vi ser, och en och annan överraskning bjuds vi också på. Så långt det positiva.

 

Sedan de omständigheter som fick mig att ögna vissa partier, att från stund till stund överväga att avsluta boken.


Ranelid berättar inte i kronologisk ordning, jag vet inte ens om det är någon ordning. Kanske vill han ge sken av Davids tankar och återblickar. Återblickarna tar ofta avstamp i saker som redan berättats, tuggats om och som rapas upp för ytterligare idissling. En berättelse tål några sådana omtuggningar, men när de blir för många hittar jag bara ett ord för det; författaren ältar.

Om och om igen tas det om, berättelsen tappar tempo, saknar flyt och jag ögnar sida upp och sida ner. Det är inte ofta jag tillåter mig något sådant.

 

Sammanfattningsvis är det en medelmåttig roman. Plus: David dröjer sig kvar, liksom Kasper och hans familjs öde. Jag känner verkligen för alla inblandade. Minus: Genom att korta ner hade effekten blivit större. Några färre metaforer, och inte lika många omtag.

 

BETYG: 3

När barnet lagt sig …

När barnet lagt sig

av Mikael Nykvist blev en positiv överraskning  för mig. Röster höjs ibland över hur lätt kändisar glider in på bokmarknaden, utan att presentera annat än sitt liv eller de skandaler de varit inblandade i. Och visst handlar det delvis om Mikaels liv, men inte ur den synvinkel man kan tro.

 

Nej, Mikael bjuder på något annat. Han bjuder på sig själv, sin sorg, sin vilsenhet och sin plats i livet. "Min dotter är den första biologiska släkting jag har träffat och släktskapet uppstod på en sekund", skriver han bland annat. Och boken handlar om hans tankar och känslor inför sin biologiska mamma och pappa. Släktskap, att likna och att tillhöra.

 

Han anklagar ingen, han gör sig inte till talesman för adopterade. Nej, han berättar bara sin historia för den som vill veta. Och han gör det med ömhet och värme.

 

Mikael Nykvist, känd av de flesta genom "Grabben i graven bredvid" eller som huvudrollsinnehavaren i Stig Larssons filmatiserade trilogi, ger sig själv ännu ett ansikte. Och han gör det med den äran. En bok som berör utan att kräva något i gengäld. En glimt ur en människas tankar, känslor och undran.

En bok jag rekommenderar.

 

BETYG: 4