Snöflinga




En snöflinga singlade mot marken

Den landade så mjukt i min hand

Jag lät den vila där i vanten

Yr och trött av sin virvlande färd

 

Så blickade jag upp emot himlen

Den var svartgrå och hissnade kall

Om din hemvist varit långt däruppe

Jag förstod, du ville inte stanna kvar

 

Men vad såg du på din flykt emot marken

Var du rädd eller svindlande glad

Vad trodde du dig möta här nere

Vilka drömmar fanns förfrusna i din själ

 

Du glittrade emot mig i vanten

Trodde livet var outsinligt långt

Men så andades jag nära, så nära

Såg dig smälta och fly in i vantens garn



© Skrivarkatten Alex

Mitt galna liv …

Mitt galna liv : en memoar om psykisk sjukdom

… av Arvid Lagercrantz är en inträngande memoar om hur det är att leva med psykiskt sjukdom.

Tidigt fick Arvid Lagercrantz diagnosen psychosis manico-depressiva (dipolär), och vi får följa honom genom elchocker, tvångsintagningar men även ett fungerande yrkesverksamt liv.

Mellan sina tolv "skov" av sjukdomsutbrott jobbade han hela sitt yrkesliv som journalist; Dagens Eko i många år men även som VD för Sveriges Riksradio i 10 år.

 

Inträngande, naket och uppriktigt berättar han om den psykiska ohälsan i familjen och släkten, om sin barndom, sitt sjukdomsutbrott och sin tvillingbrors självmord. Genomsnittligt har en dipoär person nio sjukdomsskov, Lagercrantz berättar om sina tolv. Och mellan dessa maniska perioder kämpade han vidare med det som kallas livet. Vid sin sida stod vänner och en förstående fru, som också får komma till tals i boken och berätta om sina tankar kring Lagercrantz sjukdomsskov.

 

Det hela blir en fantastisk livsresa och man kan faktiskt knappt släppa boken.

Den är välskriven, lyckas belysa väsentligheterna och fångar läsaren. Utan att bli känslosam lyckas han förmedla hur det är att leva med en psykisk sjukdom, ge en inblick i det liv han levt.

 

Den är också intressant för den som vill veta mer om sjukdomen. Hur den drabbade upplever den, men även de närmaste.

En utmärkt bok!

 

BETYG: 5

Den döende detektiven …

Den döende detektiven


… av Leif G W Persson handlar om ett preskriberat mord och våldtäkt på en nioårig flicka. Efter en stroke (blodpropp i hjärnan) lockas den pensionerade polisen Lars Martin Johansson att göra ett försök att bringa klarhet i fallet.

"Min pappa tog emot bikt av en kvinna som sa sig veta vem mördaren är", säger hans läkare (!) där hon sitter vid hans sjukbädd, och polisen som kan se runt hörn utan att luta sig fram nappar, trots att pappa prästen är död och kvinnan som biktade sig helt okänd.

Så rullar historien igång…


Det är en småtrevlig deckare med en härlig jargong. Lars Martin Johansson får vi känna in på livet, och han är en trevlig bekantskap, liksom flera av de andra personerna runt omkring honom. Däremot känner jag mig frågande till hans ålder utifrån det språk som används, snärtigt och ungdomligt, åtminstone med tanke på Johanssons höga ålder.


Bokens stora brist är beskrivningen av Johanssons första sjukdygn. Medvetslös i två dygn, med ett tillfälligt andningsuppehåll, tillfrisknar han snabbt med endast förlamning i höger hand och kraftlöshet i höger ben som mer bestående men, vilket verkar fullständigt osannolikt utifrån den sjukdomsbild som först beskrivits.

Men Lars Martin tuffar på och försöker lösa uppdraget han fått av sin läkare, ekorren som han kallar henne i sina tankar. Samma läkaren som försöker göra honom uppmärksam på att han måste ta det lugnt!

Efter trettio sidor tänkte jag lämna boken på grund av den orimliga bild av den döende detektiven, men jag
fortsatte ändå…


Och jag blev glatt överraskad av resten.

Persson kan skriva. Han skriver detektivhistorier bra. Flytande lätt, trivsamt mitt i allt elände!

Men Johanssons harmonierar inte alls med sin sjukdomsbild… Vilket tyvärr drar ner den totala läsupplevelsen.

 

BETYG: 3+