Vinteräpplen …

 Vinteräpplen

 

… av Josefine Sundström är berättelsen om tre kvinnor, tre generationer, på den lilla ön Kaskö i Österbotten.

Först får vi möta Tova. Det är sent sjuttiotal och hon är på flykt undan sin man. Många års förnedring och misshandel ska äntligen få ett slut. Till sin hjälp har hon sin barndomsvän Marianne och i hälarna Timo, den ursinnige maken. Först i slutet av boken får vi veta om hon lyckas komma undan.


Vi får också möta Tovas mamma Mari och mormor Susanna. Alla tre har de något gemensamt, men Tova är den som bestämt sig för att bryta mönstret. Som vill ha ett värdigt liv.

Odugliga män, förnedrande män, har kantat deras liv och Tova önskar så att hon ska få det bättre. När hon träffar Timo, en lite äldre man med egen firma, tror hon att hon hittat den rätte…

  

Titeln "Vinteräpplen" får sin förklaring i en vacker liknelse;

"Viss kärlek är som vinteräpplen, mognar sent och håller länge", skriver Tova till sin mamma angående sin nya kärlek, sitt nya liv.

 

Boken blev en glad överraskning. Fördomen att "bara man är känd får man sin bok utgiven", kom åter på skam. Josefine har en historia att berätta – och hon gör det bra.

Möjligen känner jag mig frågande till Susannas kallsinnighet mot Marie. För mig känns den oerhört främmande, men det är utifrån mina referensramar.

 

Texten berör, de tre kvinnorna engagerar. Liksom deras livsöden. En bok jag rekommenderar.

 

BETYG: 4

 

 

 

Vårlik …

Vårlik 

 

… är Mons Kallentofts fjärde roman om kriminalinspektör Malin Fors och platsen är även denna gång Linköping.

Vårsolen skiner över torget när en explosion plötsligt förvandlare platsen till ett inferno. Två flickor, 6 år och tvillingar blir mördarens första offer.

Malin Fors brottas fortfarande med sina privata problem, hennes dotter är snart vuxen och Malin känner tyngden av ensamheten. Som vanligt anar hon också närvaron av de döda, den här gången de två flickorna som dödats.

 

Mons skriver som vanligt bra, låter oss känna personerna och känna med dem. Spänningen stiger verkligen mot slutet och det blir svårt att lägga ifrån sig boken. En nagelbitare!


Det enda som kunde skrivits bättre är de döda flickornas inpass. Här har han missat berättarrösten. Tyvärr får jag inte känslan att det är barn som säger detta. Men bortser man från det, så känns hans lätt poetiska språk träffsäkert och ger boken en extra dimension.

 

Betyg: 4

Paganinikontraktet …

… är pseudonymen Keplers andra bok, och vi får åter möta polismannen Joona, som besitter en alldeles fantastisk intuition. För mig borde han vara en intressant person att lära känna, men Kepler låter oss aldrig komma nära. Allt vi får insyn i är hans ilska, hans drivkraft och envishet. Människan Joona är ett oskrivet blad.

Till sin hjälp har han den vackra Saga Bauer, en reinkarnation av hennes gamle släktings sagoprinsessa? För nog måste hon ha levt ett tidigare liv, om man får tro hennes meritlista. Endast 25 år gammal leder hon utredningen, och inte är det första gången hon har ett sådant uppdrag heller. Och jag förstår inte hur hon lyckats komma så långt på högst 2,5 år efter avslutat utbildning. (22,5 år – yngre kan du inte vara efter avslutat grundutbildning inom polisen. Då är du aspirant…) Dessutom ser hon ut som John Bauers sagoprinsessa.

Kort sagt: En fullständigt osannolik människa!

 

Intrigen handlar om vapensmuggling, om ett Paganinikontrakt. Ett avtal som inte går att bryta och om att aldrig komma undan sin värsta mardröm. Ett foto, föreställande fyra personer som skålar i champagne till tonerna från en stråkkvartett, sätter igång jakten på fotografen och alla som eventuellt kan avslöja någon av de fyra på bilden. Till sitt verktyg har någon en "problemlösare", ett mordvapen i mänsklig form.

 

En riktigt ruskig historia – om man känner för de personer som drabbas. Men Kepler förmår aldrig blåsa liv i dem. Möjligen i Axel, en förut så lovande violinist, som lyckas genomskåda fotografiet, på ett fullkomligt otroligt sätt.

 

Visst, fantastiska historier är aldrig trovärdiga, men här blir det för mycket av det "goda".

 

 

När boken är slut förstår jag inte ens varför bilden ansåg så farlig, varför jakten började. Hade man suttit still i båten hade allt fortsätta avlöpa lugnt och fint… det är min fasta övertygelse!

 

Från början är språket mycket svag. Allt eftersom bättrar det sig och landar i korta meningar som för tankarna till ett filmmanus.

 

En mycket svag läsupplevelse. 

 

BETYG: 2