Gösta Berlings saga …



… av Selma Lagerlöf gavs ut första gången för 110 år sedan – 1891 – och trots alla åren på nacken så tål den att läsas igen. Och recenseras.


Selma var den första kvinnan som fick nobelpriset, liksom den första kvinnliga medlemmen i Svenska Akademien. Och säga vad man vill om Selma – men skriva, det kunde hon!

 

Redan första meningen i Gösta Berlings saga är legendarisk, och griper tag. Eller vad sägs om:

”Äntligen stod prästen i predikstolen.” Och till råga på allt lyckas hon starta varje efterföljande kapitel på ett lysande sätt.

Prästen i den inledande meningen är den försupne Gösta Berling. Efter en tid som vägstrykare, sedan han blivit av med sin tjänst inom kyrkan, tas han under majorskans beskyddande vingar och flyttar in i kavaljersflygeln på Ekeby. Livet är lyckligt och glatt för kavaljererna, men en olycksalig julnatt förändras mycket.

 

I berättelse efter berättelse får vi följa kavaljererna och de som bor runt sjön Loven. Ett helt år ska förflyta under kavaljerernas styre av Ekeby, ett år som de lovat djävulen själv att inte utföra ett enda dagsverke.


Skrönor och magi, vidskepelser som vi säger nu förtiden, blir till levande sanningar och man tycker sig sitta framför lägerelden och lyssnar på Selmas underbara berättarröst.


Och viss vill man veta!

Kommer majorskan tillbaka till sin gård, och hur kommer det att gå för Gösta?

 

Som sagt; boken är inte nyutgiven, men ack så bra den håller än! Selma berättar hela tiden med nya infallsvinklar, hojtar till och gör krumsprång för att fånga läsaren, griper tag och för en vidare i de värmländska skogarna. Man känner sig nästan trolltagen!

 

Det är här riktig bra!

 

 

BETYG: 5

 

Mellan sommarens längtan och vinterns köld …

Mellan sommarens längtan och vinterns köld



… av Leif GW Persson är den första av tre kriminalromaner om mordet på en stadsminister, och boken kom ut redan 2002.

 

Här snickrar Persson ihop en både trovärdig och intressant upptakt till, liksom genomförandet av, ett mord på en svensk statsminister. Han tar avstamp i andra världskriget, låter spioner byta sida och så en dag faller en amerikansk journalist ut genom fönstret, från femtonde våningen, och spelet kan börja.


Fallet avskrivs som självmord, trots att offrets sko tycks ha trotsat gravitationslagen, då den kommit ner till marken en stund efter dess ägare. Det är först när man hittar ett meddelande i skons ihåliga klack, ett meddelande till Johansson vid stockholmspolisen, som självmordet börjar ifrågasättas. Men då bara av Johansson själv, mannen som nästan kan se runt hörn.


I slutet reder Persson upp trådhärvan och binder också ihop alla lösa trådar, han har gett ett mord på en statsminister en förklaring, en lösning. Men det gick åt en förfärlig massa ord. Alldeles för många faktiskt.

  

 För det här är en lååång bok … Och trots att jag gillar långa böcker, så är den här dubbelt så lång. Alltså jämfört med sitt egentliga innehåll. Till Perssons försvar måste sägas att han har ett kul språk – karln är helt enkelt rapp i käften, som vi säger där jag bor. Han blandar och ger friskt av allsköns liknelser och allt är skrivet med glimtar i ögonen. Och just hans språk är en stor del av behållningen av boken. Men … lagom är alltid bäst!

Och med en uppsjö av liknelser kan man väl inte lyckas lika bra med alla. ”Bakfull som en örn” och ”Pigg som en ärta” känns lite väl krystat, medan ” Ryssen var som en bakfull björn, när han var på det humöret” fick mig att dra på munnen, liksom flera andra fyndiga uttryck.

 

Perssons rappa och humoristiska språk, den förhållandevis adverb- och adjektivtäta texten, ger ett raljerande och humoristiskt intryck, vilket får mig tudelad när jag läser boken. Vad vill Persson egentligen säga? Vill han förklara mordet? Vill han ge en nidbild av rättsväsendet? Eller är han bara ute efter att roa i största allmänhet?

 

Person ger oss mycket inträngande personbeskrivningar. De flesta beskrivs som mer eller mindre råskinn eller idioter, med några få undantag, och här upplevs det humoristiska en aning felplacerat.  


Perssons beskrivning av psykopaten görs på ett lätt raljerande sätt, medan orden i sig visar på en fullständigt känslolös person. Det dubbla budskapet känns inte alls bra och tar udden av beskrivningen.


Persson har, som sagt, en mycket stark – och trevlig! – berättarröst. Det är stockholmsslang, det är kryddigt och bitvis riktigt roligt, och som sagt, det är den som dominerar hela boken. Då och då görs en ansats till att växla från ett allvetande perspektiv till någon av personernas, men ganska snart blandar författaren ihop korten, redogör för även andras tankar och glömmer att ändra berättarrösten. Och som läsare får man ta om ett stycke – för att konstatera att han nog ändå menar … Det hade känts bättre om han varit konsekvent.

 

Bokens stora minus var den minutiösa kartläggningen av personernas görande och låtande. Till exempel när han redogör för personernas sänggående. Var och en, i korta stycken. Ingen viktig gestaltning, som sedan ledde framåt, utan texten bara fanns där, som om han helt enkelt inte kommit sig för att ta bort dem.


Visst märker man att Persson har en djup brunn av minnen att ösa ur, och det gör han också. Men som tankar och återblickar, mitt i en pågående händelse, blir det tråkigt och tar ner tempot. ”Stoppar upp och täpper till”, som verkmästaren i magen en gång uttryckte det. Även här hade boken vunnit på en ”kill your darling”-expedition.

 

Som sagt, Persson berättar i allvetande perspektiv, och ”den inre dialogen”, ersätter han ofta med att efter replik lägga till en motstridande tanke, följt av ”tänkte XX, med det sa han inte.” Första gången skrattade jag åt meningen, men mot slutet av boken hade det blivit för mycket. Med råge.

 

Rätt ofta blir han även övertydlig. Ett ex är:


”En riktig polis skrev inga dikter och själv hade han slutat med sånt redan när han var grabb. Långt innan han blev polis för övrig.”


Den sista meningen är överflödig – en grabb är inte polis… men fyller den ändå en funktion? Man drar onekligen på munnen, och det här är hela boken i ett nötskal: Mycket extrakött på benen, men man ler ändå åt inpassen.

 

Det dröjde 200 sidor innan jag började engagera mig i boken – men inte mer än att jag knappast kommer att läsa bok nr två och tre i serien. Det är för mycket ord, för lite händelser, i förhållande till alla redogörelserna för de olika personernas göranden och låtande. Personerna känns schablonmässiga – råa och livströtta, och vi har mött dem många gånger förr - men beskrivna med en lättsam knorr som för mig känns fel i största allmänhet.


Dock – den historia som ändå ligger som grund för romanen är både klurig, intressant och beskriven på ett sådant sätt att den ter sig trovärdig.


Hade han stramat upp dödköttet hade den varit lysande!

 

Betyg: 3 (med ett litet plus för det rappa språket)

Tjänstekvinnans son …

Tjänstekvinnans son


… av (Johan ) August Strindberg utkom redan 1886, författaren var då trettiosju år och levde utomlands. Om sin bok lär författaren ha skrivit; ” De första delarna äro författade omkring 40-års ålder, och, som jag då trodde, inför döden, ty jag var trött, såg icke något ändamål mer med tillvaron, ansåg mig överflödig, bortkastad.”

 

Hela boken andas just detta. Och med facit i hand, med hela hans fortsatta liv och författarskap i åtanke så förstår man bättre vad han egentligen ville ha sagt.

 

Det här är delvis en studie i ”tyck synd om mig” – från mycket unga år är Johan, som huvudpersonen heter, ett offer. Offer för att inte veta vilken samhällsklass han kommer ur (mamman tjänstekvinna, pappan välbeställd borgare), utsatt i livet på grund av en för sträng far och för mild moder, orättvist behandlad och fel plats i syskonskaran. När modern dör och fadern gifter om sig kommer en ny fiende in i hans liv, styvmodern. Livet för den unge Johan är svart eller vitt, och han är ständigt missnöjd med något. Kan en händelse eller situation tolkas på två olika sätt, väljer Johan alltid det sämre. Han mår helt enkelt bäst av att vara ett offer. Och han är mycket hård mot sig själv, i sina egna omdömen, och blir på så sätt även ett offer för sina egna tankar och krav.

 

I unga år vill han hela tiden uppåt – han föraktar de lägre samhällsklasserna och lovordar adeln. Dessutom gör han en del psykoanalyser, inte minst på Johan, med en myndighet som får en att köpa hela kittet. I psykologins – eller ska det vara psykiatrins (?) - linda har August en del att säga, och somligt har faktiskt också anammats på senare tid av så kallad expertis.

 

Tjänstekvinnans son är på mer en ett sätt både läsvärd och intressant.


Språket är naturligtvis inte det man skriver idag, vilket ger det hela en extra krydda, liksom att den blandar berättelsen om Johan med agiterande om både ditten och datten, samt en hel del intressanta inblickar i livet i Stockholm på den tid detta begav sig.


Och tydligast av allt lyser det förgrämda igenom. En förgrämd trettiosjuåring som försöker förklara vad som fick den känslige pojken att bli en förgrämd, medelålders man.

 

Storheten i boken ligger i hans utelämnade av sig själv. Däremot känns upplägget ibland en aning förvirrat, krystat. August vill så mycket – och det blir lite mycket också! Han hoppar mellan Johans personliga problem och utveckling, till samhällsföreteelser. Till exempel utvikningen om de olika teatrar som gick i Stockholm vid den tiden.


Men det kanske blir så – när man skriver för hand och inte har en dator med word!