Tjänstekvinnans son …
… av (Johan ) August Strindberg utkom redan 1886, författaren var då trettiosju år och levde utomlands. Om sin bok lär författaren ha skrivit; ” De första delarna äro författade omkring 40-års ålder, och, som jag då trodde, inför döden, ty jag var trött, såg icke något ändamål mer med tillvaron, ansåg mig överflödig, bortkastad.”
Hela boken andas just detta. Och med facit i hand, med hela hans fortsatta liv och författarskap i åtanke så förstår man bättre vad han egentligen ville ha sagt.
Det här är delvis en studie i ”tyck synd om mig” – från mycket unga år är Johan, som huvudpersonen heter, ett offer. Offer för att inte veta vilken samhällsklass han kommer ur (mamman tjänstekvinna, pappan välbeställd borgare), utsatt i livet på grund av en för sträng far och för mild moder, orättvist behandlad och fel plats i syskonskaran. När modern dör och fadern gifter om sig kommer en ny fiende in i hans liv, styvmodern. Livet för den unge Johan är svart eller vitt, och han är ständigt missnöjd med något. Kan en händelse eller situation tolkas på två olika sätt, väljer Johan alltid det sämre. Han mår helt enkelt bäst av att vara ett offer. Och han är mycket hård mot sig själv, i sina egna omdömen, och blir på så sätt även ett offer för sina egna tankar och krav.
I unga år vill han hela tiden uppåt – han föraktar de lägre samhällsklasserna och lovordar adeln. Dessutom gör han en del psykoanalyser, inte minst på Johan, med en myndighet som får en att köpa hela kittet. I psykologins – eller ska det vara psykiatrins (?) - linda har August en del att säga, och somligt har faktiskt också anammats på senare tid av så kallad expertis.
Tjänstekvinnans son är på mer en ett sätt både läsvärd och intressant.
Språket är naturligtvis inte det man skriver idag, vilket ger det hela en extra krydda, liksom att den blandar berättelsen om Johan med agiterande om både ditten och datten, samt en hel del intressanta inblickar i livet i Stockholm på den tid detta begav sig.
Och tydligast av allt lyser det förgrämda igenom. En förgrämd trettiosjuåring som försöker förklara vad som fick den känslige pojken att bli en förgrämd, medelålders man.
Storheten i boken ligger i hans utelämnade av sig själv. Däremot känns upplägget ibland en aning förvirrat, krystat. August vill så mycket – och det blir lite mycket också! Han hoppar mellan Johans personliga problem och utveckling, till samhällsföreteelser. Till exempel utvikningen om de olika teatrar som gick i Stockholm vid den tiden.
Men det kanske blir så – när man skriver för hand och inte har en dator med word!
