Mellan sommarens längtan och vinterns köld …

Mellan sommarens längtan och vinterns köld



… av Leif GW Persson är den första av tre kriminalromaner om mordet på en stadsminister, och boken kom ut redan 2002.

 

Här snickrar Persson ihop en både trovärdig och intressant upptakt till, liksom genomförandet av, ett mord på en svensk statsminister. Han tar avstamp i andra världskriget, låter spioner byta sida och så en dag faller en amerikansk journalist ut genom fönstret, från femtonde våningen, och spelet kan börja.


Fallet avskrivs som självmord, trots att offrets sko tycks ha trotsat gravitationslagen, då den kommit ner till marken en stund efter dess ägare. Det är först när man hittar ett meddelande i skons ihåliga klack, ett meddelande till Johansson vid stockholmspolisen, som självmordet börjar ifrågasättas. Men då bara av Johansson själv, mannen som nästan kan se runt hörn.


I slutet reder Persson upp trådhärvan och binder också ihop alla lösa trådar, han har gett ett mord på en statsminister en förklaring, en lösning. Men det gick åt en förfärlig massa ord. Alldeles för många faktiskt.

  

 För det här är en lååång bok … Och trots att jag gillar långa böcker, så är den här dubbelt så lång. Alltså jämfört med sitt egentliga innehåll. Till Perssons försvar måste sägas att han har ett kul språk – karln är helt enkelt rapp i käften, som vi säger där jag bor. Han blandar och ger friskt av allsköns liknelser och allt är skrivet med glimtar i ögonen. Och just hans språk är en stor del av behållningen av boken. Men … lagom är alltid bäst!

Och med en uppsjö av liknelser kan man väl inte lyckas lika bra med alla. ”Bakfull som en örn” och ”Pigg som en ärta” känns lite väl krystat, medan ” Ryssen var som en bakfull björn, när han var på det humöret” fick mig att dra på munnen, liksom flera andra fyndiga uttryck.

 

Perssons rappa och humoristiska språk, den förhållandevis adverb- och adjektivtäta texten, ger ett raljerande och humoristiskt intryck, vilket får mig tudelad när jag läser boken. Vad vill Persson egentligen säga? Vill han förklara mordet? Vill han ge en nidbild av rättsväsendet? Eller är han bara ute efter att roa i största allmänhet?

 

Person ger oss mycket inträngande personbeskrivningar. De flesta beskrivs som mer eller mindre råskinn eller idioter, med några få undantag, och här upplevs det humoristiska en aning felplacerat.  


Perssons beskrivning av psykopaten görs på ett lätt raljerande sätt, medan orden i sig visar på en fullständigt känslolös person. Det dubbla budskapet känns inte alls bra och tar udden av beskrivningen.


Persson har, som sagt, en mycket stark – och trevlig! – berättarröst. Det är stockholmsslang, det är kryddigt och bitvis riktigt roligt, och som sagt, det är den som dominerar hela boken. Då och då görs en ansats till att växla från ett allvetande perspektiv till någon av personernas, men ganska snart blandar författaren ihop korten, redogör för även andras tankar och glömmer att ändra berättarrösten. Och som läsare får man ta om ett stycke – för att konstatera att han nog ändå menar … Det hade känts bättre om han varit konsekvent.

 

Bokens stora minus var den minutiösa kartläggningen av personernas görande och låtande. Till exempel när han redogör för personernas sänggående. Var och en, i korta stycken. Ingen viktig gestaltning, som sedan ledde framåt, utan texten bara fanns där, som om han helt enkelt inte kommit sig för att ta bort dem.


Visst märker man att Persson har en djup brunn av minnen att ösa ur, och det gör han också. Men som tankar och återblickar, mitt i en pågående händelse, blir det tråkigt och tar ner tempot. ”Stoppar upp och täpper till”, som verkmästaren i magen en gång uttryckte det. Även här hade boken vunnit på en ”kill your darling”-expedition.

 

Som sagt, Persson berättar i allvetande perspektiv, och ”den inre dialogen”, ersätter han ofta med att efter replik lägga till en motstridande tanke, följt av ”tänkte XX, med det sa han inte.” Första gången skrattade jag åt meningen, men mot slutet av boken hade det blivit för mycket. Med råge.

 

Rätt ofta blir han även övertydlig. Ett ex är:


”En riktig polis skrev inga dikter och själv hade han slutat med sånt redan när han var grabb. Långt innan han blev polis för övrig.”


Den sista meningen är överflödig – en grabb är inte polis… men fyller den ändå en funktion? Man drar onekligen på munnen, och det här är hela boken i ett nötskal: Mycket extrakött på benen, men man ler ändå åt inpassen.

 

Det dröjde 200 sidor innan jag började engagera mig i boken – men inte mer än att jag knappast kommer att läsa bok nr två och tre i serien. Det är för mycket ord, för lite händelser, i förhållande till alla redogörelserna för de olika personernas göranden och låtande. Personerna känns schablonmässiga – råa och livströtta, och vi har mött dem många gånger förr - men beskrivna med en lättsam knorr som för mig känns fel i största allmänhet.


Dock – den historia som ändå ligger som grund för romanen är både klurig, intressant och beskriven på ett sådant sätt att den ter sig trovärdig.


Hade han stramat upp dödköttet hade den varit lysande!

 

Betyg: 3 (med ett litet plus för det rappa språket)



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: