Den stygga flickans rackartyg …

Den stygga flickans rackartyg


… av Mario Vargas Llosa är denne nobelpristagares senaste bok. Här får vi möta den stygga flickan, hela tiden under olika namn, och den snälle pojken, Ricardo, som också är bokens jag.

Berättelsen börjar i Lima, det är femtiotal och ”Den sommaren blev sagolik”, som Llosa börjar sin roman.

Den stygga flickan, eller den lilla chilenskan Lilly, som han kallar henne i bokens första kapitel är ännu bara femton år, Ricardo som är något år äldre blir kär – ”som en mångalen kalv”. Men Lilly är kallsinnig och hoppet om en romans dör samma eftermiddag som Ricardo beslutat sig för att än en gång be Lilly bli hans flickvän.

Sedan flyttar Ricardo till Europa och historien med honom. Först slår han sig ner i Paris, utbildar sig till tolk och jobbar för UNESCO, vilket för honom till London. Han gör ett nedslag i Tokyo och flyttar sedan tillbaka till Paris. I slutet av berättelsen slår han sig ner i Madrid. Och hela tiden finns hon där, den stygga flickan.

 

Det här är en bok om gränslös kärlek, lika mycket som en bok om att inte kunna älska. En berättelse om att värdera rikedom högre än mänskliga relationer och om att bli trampad på, gång efter gång utan att förmå sig till att sätta gränser.

 

Llosa skriver inträngande och detaljerat, men här och var dyker språkliga fel upp, fel som jag tror kan skyllas på översättningen och kanske tidspress i samband med det stora priset. Bristen i beskrivningen ligger också i detaljrikedomen. Llosa tecknar städerna med gatunamn, namn på restauranger och syltor, och för den som är väl förtrogen med miljön kan det säkert tillföra en känsla av trovärdighet, men för mig ger det enbart ett snobbigt intryck och stör rytmen i läsningen. Språkligt flyter det bra, inga långa djuplodningar och tillkrånglade meningar. För det mesta rakt på sak, med andra ord.

Storyn i sig är inte heller ny, liksom den sensmoral man ser lysa igenom. Llosa gör det inte skickligare än någon annan, men tillräckligt för att jag ska läsa hela boken, för att jag ska vilja se hur han tänker sig slutet. Kommer han att bjuda på något nytt?

 

Dock… jag tror att berättelsen kommer att dröja sig kvar ett slag – så som berättelser om udda personer ofta gör hos mig. Men den är inte tillräckligt unik eller väl berättad för att komma att inta någon särställning.

Jag rekommenderar den ändå. En stunds god förströelse fick jag i alla fall.

 

BETYG: 4-



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: