Alex place

… är pseudonymen Keplers andra bok, och vi får åter möta polismannen Joona, som besitter en alldeles fantastisk intuition. För mig borde han vara en intressant person att lära känna, men Kepler låter oss aldrig komma nära. Allt vi får insyn i är hans ilska, hans drivkraft och envishet. Människan Joona är ett oskrivet blad.

Till sin hjälp har han den vackra Saga Bauer, en reinkarnation av hennes gamle släktings sagoprinsessa? För nog måste hon ha levt ett tidigare liv, om man får tro hennes meritlista. Endast 25 år gammal leder hon utredningen, och inte är det första gången hon har ett sådant uppdrag heller. Och jag förstår inte hur hon lyckats komma så långt på högst 2,5 år efter avslutat utbildning. (22,5 år – yngre kan du inte vara efter avslutat grundutbildning inom polisen. Då är du aspirant…) Dessutom ser hon ut som John Bauers sagoprinsessa.

Kort sagt: En fullständigt osannolik människa!

Intrigen handlar om vapensmuggling, om ett Paganinikontrakt. Ett avtal som inte går att bryta och om att aldrig komma undan sin värsta mardröm. Ett foto, föreställande fyra personer som skålar i champagne till tonerna från en stråkkvartett, sätter igång jakten på fotografen och alla som eventuellt kan avslöja någon av de fyra på bilden. Till sitt verktyg har någon en "problemlösare", ett mordvapen i mänsklig form.

En riktigt ruskig historia – om man känner för de personer som drabbas. Men Kepler förmår aldrig blåsa liv i dem. Möjligen i Axel, en förut så lovande violinist, som lyckas genomskåda fotografiet, på ett fullkomligt otroligt sätt.

Visst, fantastiska historier är aldrig trovärdiga, men här blir det för mycket av det "goda".

När boken är slut förstår jag inte ens varför bilden ansåg så farlig, varför jakten började. Hade man suttit still i båten hade allt fortsätta avlöpa lugnt och fint… det är min fasta övertygelse!

Från början är språket mycket svag. Allt eftersom bättrar det sig och landar i korta meningar som för tankarna till ett filmmanus.

En mycket svag läsupplevelse. 

BETYG: 2