Alex place

… av Leif G W Persson handlar om ett preskriberat mord och våldtäkt på en nioårig flicka. Efter en stroke (blodpropp i hjärnan) lockas den pensionerade polisen Lars Martin Johansson att göra ett försök att bringa klarhet i fallet.

"Min pappa tog emot bikt av en kvinna som sa sig veta vem mördaren är", säger hans läkare (!) där hon sitter vid hans sjukbädd, och polisen som kan se runt hörn utan att luta sig fram nappar, trots att pappa prästen är död och kvinnan som biktade sig helt okänd.

Så rullar historien igång…

Det är en småtrevlig deckare med en härlig jargong. Lars Martin Johansson får vi känna in på livet, och han är en trevlig bekantskap, liksom flera av de andra personerna runt omkring honom. Däremot känner jag mig frågande till hans ålder utifrån det språk som används, snärtigt och ungdomligt, åtminstone med tanke på Johanssons höga ålder.

Bokens stora brist är beskrivningen av Johanssons första sjukdygn. Medvetslös i två dygn, med ett tillfälligt andningsuppehåll, tillfrisknar han snabbt med endast förlamning i höger hand och kraftlöshet i höger ben som mer bestående men, vilket verkar fullständigt osannolikt utifrån den sjukdomsbild som först beskrivits.

Men Lars Martin tuffar på och försöker lösa uppdraget han fått av sin läkare, ekorren som han kallar henne i sina tankar. Samma läkaren som försöker göra honom uppmärksam på att han måste ta det lugnt!

Efter trettio sidor tänkte jag lämna boken på grund av den orimliga bild av den döende detektiven, men jag
fortsatte ändå…

Och jag blev glatt överraskad av resten.

Persson kan skriva. Han skriver detektivhistorier bra. Flytande lätt, trivsamt mitt i allt elände!

Men Johanssons harmonierar inte alls med sin sjukdomsbild… Vilket tyvärr drar ner den totala läsupplevelsen.

BETYG: 3+