Alex place

... av Björn Ranelid är nästa bok till bedömning.

Den handlar om David som avtjänar livstids straff för mord på två människor. Vem och kring vilka omständigheter får vi inte veta förrän i slutet av boken, och just den omständigheten fick mig att läsa boken ända till slutet.

Ranelid skriver helt utan dialoger. Då och då en replik, ett citat av vad någon sagt, men inte mer. Och så en rad metaforer. Många vackra, men mest många.

Ranelid tecknar ett fint porträtt av David och hans son Kasper, som efter åtta år av hat mot sin far börjar besöka honom i fängelset. Ranelid vänder på alla stenar i en människas inre, och man får själv tillfälle att ställa sig frågor kring vad som är ont och gott, falskt och sant. Och skillnaden mellan kärlek och hat. Han visar att en människa är långt mer komplex än den yta vi ser, och en och annan överraskning bjuds vi också på. Så långt det positiva.

Sedan de omständigheter som fick mig att ögna vissa partier, att från stund till stund överväga att avsluta boken.

Ranelid berättar inte i kronologisk ordning, jag vet inte ens om det är någon ordning. Kanske vill han ge sken av Davids tankar och återblickar. Återblickarna tar ofta avstamp i saker som redan berättats, tuggats om och som rapas upp för ytterligare idissling. En berättelse tål några sådana omtuggningar, men när de blir för många hittar jag bara ett ord för det; författaren ältar.

Om och om igen tas det om, berättelsen tappar tempo, saknar flyt och jag ögnar sida upp och sida ner. Det är inte ofta jag tillåter mig något sådant.

Sammanfattningsvis är det en medelmåttig roman. Plus: David dröjer sig kvar, liksom Kasper och hans familjs öde. Jag känner verkligen för alla inblandade. Minus: Genom att korta ner hade effekten blivit större. Några färre metaforer, och inte lika många omtag.

BETYG: 3