Håpas du trifs bra i fengelset…
… av Susanna Alakoski är en roman fylld av ilska och kärlek. Ilskan riktar huvudpersonen Anni mot skola och samhälle och kärleken mot sin bror, Sami.
Barnen växer upp med alkoholiserade föräldrar och Sami börjar tidigt med alkohol och sedan droger. Som genom ett under klarar Anni att hålla sig undan, trots sitt sociala arv och familjehemsplaceringar. Men hon klarar sig inte undan medmissbrukarens bojor. Trots jobb, man och dotter finns hennes tankar alltid kring brodern som lever ett hårt liv. Var? Ja, det vet sällan Anni, men hon hoppas att han lever.
Alakoski skriver på ett mycket personligt sätt. Frustration, stress och ångest gestaltas med låååång meningar, eller korta avhuggna enordssatser. Uppräkningar, tempo och äter uppräkningar får en att känna hur tankarna mal runt i Annis huvud, och det är ganska effektfullt. Dessutom myntar hon hela tiden nya ord; stoppsorg är ett exempel på en avgrundssorg som Anni då och då känner. Men det finns fler uttryck, Alakoski har sin egen stil, sitt eget språk.
Det enda jag reagerar mot är hennes beskrivning av Observationsklass. Sami gick i sådan, i början på åttiotalet, om jag räknat rätt efter andra angivelser i boken. Men jag tror att det fenomenet lades ner tidigare. Och den fantastiska plan och de kriterier för olika åtgärder hon beskriver känns inte höra hemma i sextiotalet, då vi faktiskt hade observationsklasser. Kanske har hon hämtat förebilden från något annat, vad vet jag, men här känner jag att berättelsen haltar.
Men hon har en stark skildring, men rycks med och man läser den till slut. Däremot blir hennes uppräkningar, hennes egna språk ibland aningen för mycket. I vissa stycken hade Annis frustration kunnat tonas ner, den hade upplevts starkare av läsaren med en mjukare framtoning.
Dock; en bok väl värd att läsas. Susanna har något att berätta.
BETYG: 3+
