I dag hade jag helst inte velat träffa mig själv…

Konstaterar Herta Müller, fjolårets nobelpristagare i den här boken.

 

Berättaren, bokens jag, är en rumänsk kvinna, av lite obestämbar ålder. Gissningsvis mellan trettio och fyrtio år.

 

Boken börjar en morgon då hon är kallad till förhör. Det är inte första gången hon är kallad, och hon tar som vanligt spårvagnen. Medan den rullar på, ibland gör uppehåll och passagerare går av och på blickar kvinnan tillbaka på sitt liv. Inte i kronologisk ordnig, utan fritt associerande, så som tankarna går när man blickar tillbaka.

 

Tiden är sjuttiotal, diktatorn Ceauşescu styr och securitate har sina ögon och öron över allt. Allt är grått, hopplöst, meningslöst och oerhört tråkigt. Oengagerat tråkigt. Och kanske är det trista och avskalade medvetet, för utan verkligt engagemang berättar Herta genom kvinnan sin historia. Men jag kommer aldrig riktigt nära. Därtill känns hon alltför hård, alltför likgiltig för sitt liv. Tyvärr. Många av scenerna är både fruktansvärda och upprörande, men berätterskan verkar ta det mesta med märklig ro.

 

 Hela tiden väntar man också på att hon ska komma fram, för att få veta hur förhöret ska gå, men allt eftersom böjar man istället oroa sig för om berättaren är på väg att bli galen.

En mycket märklig bok med ett märkligt upplägg.

 

Här finns inte heller några kapitel. Drygt två hundra sidor fria associationer, och det blev en aning mäktigt. Och därmed svårt att hålla engagemanget uppe. Att låta huvudpersonen återuppleva sitt liv under en spårvagnsresa är i sig ett bra upplägg, men berättelsen blev för lång i förhållande till de två timmar hon åkte. Och därför blev intrycket segt och aningen krystat.

 

 

Müller har å andra sidan ett mycket eget sätt att berätta.

 

Ett ex: Den gamle mannen med halmhatten tog alldeles innan han steg av spårvagnen sina vattniga ögon från mig.

Hon börjar ofta med det som är väsentligt i meningen, sätter läsarens ögon på det viktiga. Men å andra sidan blir det bitvis blir svårläst. Man får gå tillbaka, läsa om.

 

Vidare använder hon varken "pratminus" eller citationstecken vid dialoger.

 

Men visst är boken läsvärd. Hon lyckas förmedla en tid och en livssituation som vi nog har svårt att föreställa oss, som vi inte ofta hittar i litteraturen, så där har boken en uppgift att fylla. Men, jag har tyvärr svårt att känna riktig för dessa människor. På något sätt fjärmar de sig från läsaren, och det tycker jag är synd. För ämnet är angeläget.

 

BETYG: 3 +



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: