Gargoylen…
… av Andrew Davidson är en ovanligt stark debut. Berättelsen om porrstjärnan som en natt, i kokainrus, kör av vägen och nära nog bränns till döds och Marianne, en mycket gåtfull kvinna som kommer in i hans liv medan han svävar mellan liv och död, griper tag i en från första sidan och håller en fången till den sista.
Personerna är väl tecknade, både deras goda och mindre goda sidor. Berättaren skyler inte över, han bara känner och förtäljer.
Så växer berättelsen om honom och Marianne fram. Marianne som är den första kvinna han älskat och som påstår att de levt tillsammans på 1300-talet, älskat varandra redan då. Hon berättar också om alla de hjärtan hennes bröst gömmer, hjärtan som hon måste lämna ifrån sig. Det gör hon genom sina stenfigurer, gargoyler. I maniskt rus skapar hon dem genom nätter och dagar, lämnar ett hjärta till var och en, och till sist har hon bara ett hjärta kvar. Och det är ämnat för huvudpersonen, berättaren.
Naturligtvis är kvinnan sinnesjuk. Schizofren eller manisk? Berättaren spekulerar, för den berättelse om sitt tidigare liv, deras tidigare liv, som hon presenterar kan inte vara sann. Eller?
Davidson tassar fram i gränslandet mellan det friska och sanslösa, ställer frågor om vad som är friskt, sant och sunt. Marianne är en mycket märklig kvinna.
Liksom berättaren är en ovanlig man, fråntagen sitt manliga attribut, sitt hår och sina anletsdrag på grund av olyckan. Allt som vanligtvis påverkar oss i våra val av vänner och partners är borta, såväl utseende som pengar. Han är INGEN vid boken början, men Marianne återkapar hans inre och han lär sig att älska.
En bok jag varmt rekommenderar. Den har flera bottnar, ställer en mängd frågor och ger i vissa fall små fingervisningar i vilken riktning man kanske borde tänka…
Yttre fägring ställs mot inre lycka.
Friskt mot sjukt.
Är Marianne verkligen sinnesjuk?
Eller…
Välskriven, med ett drivet språk. Likanar inget jag läst tidigare.
En bok jag rekomenderar.
BETYG: 4+
