Mord i Havanna …


… är den sista i raden av alla Homan-deckare av Jan Mårtensson.


Jag har läst dem alla, åldrats med dem, vilket inte Homan tycks ha gjort. Fortfarande, någonstans kring de fyrtio, löser han mordgåta efter mordgåta i Stockholmsmiljö tillsammans med sin katt och särbo Francine.


Den här gången börjar historien med en resa till Cuba, och det dröjer inte länge förrän Homan sitter i cubanskt häkte, misstänkt för mord på en annan svensk. Precis som i de tidigare böckerna gräver han runt och frågar, blir utskälld av någon och hånad av Calle Asplund, hans vän vid polisen. Och som vanlig befinner han sig aldrig långt från nästa mordoffer. Intrigen är härligt opåverkad av modet. Här gäller oftast girighet av något slag, och oftast känns den genomtänkt och trolig.


Detta är en ganska hyfsad Homan-deckare. För flera år sedan beslöt jag mig för att inte läsa flera. Homan hade, trots att han enligt boken inte åldrats, utvecklats till en sur gammal gubbe. Minst sjuttiofem, med honnörsordet: det var bättre förr. Åtminstone var det så jag uppfattade honom. I tanken var han avsevärt äldre än jag – enligt boken en bit yngre. Och detta störde mig. Han kändes inte genuin. Dessutom ältade han sina tankar likt en äldreboende… Medan han i nästa stund tumlade runt med den sköna Francine…


Men… den här gången får han godkänt. Den känns fräschare än sina föregångare och kan väl gå under epitetet: en god Homan-deckare. Stilen är lättläst, personlig och gemytlig. Nu, när han klagar mindre över vart allt är på väg, är han en lättsam och trevlig bekantskap att ha med sig i hängmattan.

 


BETYG: 3



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: