"Jag var sju år när jag beslöt mig...
… för att döda min mamma. Men jag hann bli sjutton innan beslutet kunde verkställas. Och bara genom den reflektionen har jag redan skrivit ärligare än på länge, faktiskt ärligare än någonsin."
Så börjar Eva sin berättelse i "Busters öron" av Maria Ernestam".
En bok så olik den förra, Postcars Killers, som man kan komma. Eller åtminstone nästan.
Huvudpersonen Eva får på sin femtiosjätte födelsedag en dagbok av sitt barnbarn. Och under sömnlösa nätter skriver hon medan hon tar oss med på sin livsvandring. Inget är rapp, snabbt eller rafflande. Nej, allt bara "är", precis som livet självt. Men man förstår att hon har en historia att berätta och det är inte vilken historia som helst.
Det här är ingen bok man plöjer igenom. Den här läser man en bit i taget i, sedan tar man till sig. Vi får inblick i Evas barndom och fortsatta liv ur hennes högst personliga synvinkel. Om den är rätt eller fel – ja det ges det inga svar på. Och det kanske är just det som är charmen med boken. Man får tänka själv.
Jag har tidigare läst "Alltid hos dig" av samma författare, och jag känner att jag verkligen gillar hennes sätt att skriva. Men det är inga böcker man läser när man har bråttom, när man sitter på flyget eller bussen.
Den skiljer sig mycket från den bästsäljande litteraturen.
Men ändå har någon gett ut den – och det är jag glad för.
Även vi som vägrar stressa med allt – till och med det vi läser – har något vi kan njuta av här!
BETYG: 5
Maria Ernestam har jag träffat IRL en gång för en massa år sedan. Antagligen innan hon började skriva och definitivt innan jag gjorde det.
Men jag har aldrig läst något av henne.
Bocrecensioner varkar vara något för dig.